15.04.14

Hem ljuva hem!

Om några timmar sitter vi på flyget hem till Sverige. Jag har samma känsla för att flyga hem som jag hade kvällen innan vi skulle flyga till Panama. Det ska bli jätteroligt att komma hem och göra någonting ”nytt” men samtidigt känns det jobbigt och sorgligt att överge vår vardag som den är nu. Det är svårt att tänka sig hur det kommer vara att komma hem och det känns nästan lite nervöst, men bra. Vi är båda trötta på att resa nu och det känns inte som att vi ens har hunnit ta in allt som vi har varit med om.

Det som hittills har lyckats smälta in är att vi är ovanligt lyckligt lottade som har haft möjligheten att göra en sån här resa och att vi kommer från ett fantastiskt land där vi kan ta mycket för givet. Ibland har det varit jobbigt och påfrestande att uppleva kontrasterna mellan vår svenska vardag och de många andra vardagar som vi fått ta del av. Det senaste året har vi t ex träffat personer som aldrig har rest bortom landet, ön eller byn som de föddes i.

Vi kommer ha rest jorden runt på 467 dagar och de dagarna har gett oss erfarenheter och minnen för en livstid. Att resa är det absolut bästa som finns, speciellt i båt…!  ;)

Share
22.03.14

Nya Zeeland, Norra ön

Vi hade svårt att bestämma oss för hur mycket tid vi ville spendera på NZ, ett tag var vi inne på åtta dagar, men till sist bestämde vi oss för 23 dagar, vilket jag är glad för nu i efterhand. Det är extremt svårt att planera en semester i detta land. Det finns oändligt mycket roligt att göra och vart man än tar sig finns det en vacker plats att se.

På flygplatsen i Auckland blev vi upphämtade av Myles och hans föräldrar. Myles och Eithne träffade vi för ett år sedan när vi var lin-kastare på deras båt Ashling genom Panama-kanalen. Det var fantastiskt att träffa dem igen och diskutera våra äventyr sen vi sågs senast.Vi blev verkligen ompysslade hos Eithne och Myles. På helgen tog de med oss till en mountin bike-park i Muriwai. Det var jätteroligt och ganska jobbigt. Tur att vi kan skylla på våra seglarben ett litet tag till.. Efter cyklingen gick vi en promenad och tittade på fåglar och badade vid Riverhead. Under hela tiden som vi var hos dem fick vi låna en av deras bilar, så det var lätt för oss att ta oss runt i Auckland och hitta på saker. Vi hade flera selarvänner i Auckland, som var där med sina båtar, både Sophie, Bella Star och Kiapa. Tyvärr han vi inte träffa Bella Star och Kiapa men vi fick ett mysigt dygn med Jenna, Jamie, Leo och Hazel och det var roligt att få leva lite båtliv i Nya Zealand också.
Vi lämnade Eithne, Myles efter att ha bott hos dem en hel, underbar vecka i Auckland. Vi hade först tänkt att resa vidare i en campervan men de var varken så billiga eller trevliga som vi hade tänkt oss så det blev en liten Nissan Sunny istället. Första stoppet blev givetvis Hobbiton! För att få se inspelningsplatsen så bokar man en guidad tur som tar ett par timmar. Guiden berättade om själva inspelningen och olika knep de använde för att få Hobbitarna att se mindre ut. Det var precis så fint och mysigt som det ser ut i Sagan om ringen! Alla blommor och grönsaker var riktiga och vi såg minst fyra trädgådsarbetare som sprang runt och vattnade i solskenet. Man förstår att det är dyrt att underhålla området men det får ett minus för att inträdet var så dyrt.
Efter vårt besök i Hobbiton sov vi en natt i Rotorua. Från hotellet hade vi perfekt utsikt över varma lerpooler som vi ändå hade tänkt gå och kolla på. Dagen efter tog vi oss ner till Reed Woods och tog en kort promenad bland de röda trädstammarna sen fortsatte ner till en annan thermalpark, Craters of the moon, där vi mötte upp Sophie.
Vårt nästa stopp blev Tongariro där vi gjorde Tongariro crossing, en heldagsvandring på ca 19km med flera olika bergstoppar (alt. en vulkan) att gå upp på. Johannes och jag valde att gå halvvägs, göra en av hikens summits och sen gå tillbaka till bilen. Vi fick tipset av en hippie som garanterade att första halvan av hiken var bäst. Vi tyckte dessutom att det var smart för att vi då slapp betala för de dyra bussarna tillbaka till parkeringen! Hiken var helt fantastisk och naturen var omväxlande på vägen. Uppe på toppen var det ganska kallt men utsikten var spektakulär över de röda klipporna, de knallblåa sjöarna och den stora vulkanen. Vi fick i efterhand höra att Tongariro crossing ska vara en av världens 10 vackraste endags-hiker. Det kan jag inte säga så mycket om men däremot att det definitivt är värt att ägna en dag här om man ska hit på semester!
Det görs mycket vin i Nya Zealand, bland annat i Napier som ligger i Hawkes bay. I två dagar åkte vi runt mellan vingårdarna och den fina staden. 1931 förstördes centrala Napier av en stor jordbävning och därefter byggdes hela staden upp i Art deco-stil. Napier har världens mest kompletta och koncentrerade samling av Art Deco-byggnader.

Efter 13 dagar på norra ön tog vi en färja från Wellington till Södra ön. Det gungade väldigt obehagligt på vägen över och jag satt mest och halvsov i en fotölj. Det var nog ingen där som skulle kunna gissa vad jag precis har gjort…

Share

20.03.14

Livet efter Orkestern

Det har varit en stor omställning att lämna båtlivet och börja resa runt med allt i en ryggsäck. Till en början glömde vi hela tiden bort att vi inte hade någon båt. Började det regna eller blåsa var min första tanke automatiskt; ”kom vi ihåg att stänga luckorna?”, ”ligger vi bra på ankringen?”. Varje gång vi gick förbi en båttillbehörsaffär stannade vi automatiskt upp och funderade på om vi behövde laga någonting på Orkestern. Det kändes väldigt tomt och sorgligt varje gång vi insåg att vi inte hade någon båt längre. Orkestern har på många sett varit vår identitet de senaste 15 månaderna, den har varit vårt hem, vår transport, vår livsstil och till och med våra seglarvänners gemensamma benämning av mig och Johannes.
Att vi fick båten såld snabbt och enkelt var en stor lättnad. Våra pengar började ta slut och vi kände att vi ville ta oss vidare från Australien och Sydney. Den nya ägaren till Orkestern heter Blake, en 25-årig kille från Australien som redan har flyttat in på båten och börjat segla. Ett tag tänkte Blake behålla namnet, han tyckte att att det lät roligt och han såg till och med en Mumin-film för att veta var namnet kom ifrån. Tillslut blev det ändå ett namnbyte och Orkestern heter numera Peachy Keen! Det känns väldigt roligt att Orkestern får segla vidare på nya äventyr, under nytt namn och ny flagg.
Vi hade förberett oss på ett smutsigt backpacker-liv men vi har bott väldigt lyxigt sen vi flyttade från Orkesten. Vår sista vecka i Sydney bodde vi hemma hos min vän Felicia och hennes kille Tim. Vi hade väldigt kul med dem och det var nära att vi blev övertalade att stanna kvar! Trots att vi börjat vänja oss med mysiga hemmakvällar framför tv:n och varmduschar varje morgon så kände vi att det var dags att vi tog oss vidare mot nya Zealand.

Share

24.02.14

Ett besök i paradiset, gästblogg

Här en liten återblick på den första tiden i Australien, efter att vi korsat stilla havet. Skrivet av våra första besökare Staffan och Mårten.

Efter att imponerade av Johannes och Carolines driftighet och med stor avund ha följt dem här på Shipoholic.com i drygt 9 månader var det så dags för vårt besök i paradiset. Resan började i launchen på Arlanda och för att sen med flyg via Dubai, Singapore och Brisbane ta oss vidare till vår destination: Mackay i södra delen av Australiens segelparadis Whitsunday Islands.

Vi mötte upp Johannes och Caroline i Mackays gästhamn dit de kommit bara ett dygn innan vi anlände. Glada att ses efter så lång tid inleddes resan förståss med en fest. På menyn stod Mahi-Mahi som på svenska är mer känd som Guldmakrill som Johannes och Caroline hade fått upp under resan till Australien. Den sista av deras rom inköpt i Panama gick även den mer eller mindre åt tillsammans med Cola och is. En härlig start på vårt segeläventyr med Orkestern.

Dagen efter gick avresan på förmiddagen upp mot Whitsunday-öarna vilket var en seglats på c:a 20 distans. Framåt seneftermiddagen började vi leta ankringsplats och bestämde oss för en strand som på sjökortet såg skyddad ut hänsyn tagen till vindprognosen men med gränsfall vad gällde djupet vid lågvattnet. När vi väl låg ankrade insåg vi att det skulle bli långt att ta oss in fyra personer i dingen utan motor för att nå stranden där vi tänkt grilla till middag. Utmattade av den starka solen som för oss likbleka svenskar var något som skulle definieras som absurd orkade vi inte segla vidare och jaga annan ankringsplats. Sagt och gjort packades dingen full av utrustning, mat och dryck och rodden påbörjades. Redan efter 50 meter insåg vi att vi hade glömt ankringslanternan vilket potentiellt kunde bli ett problem då båten ska hittas igen i mörkret på vägen ut. Efter att konstaterat att ro dingen nedtyngd med fyra personer är riktigt jobbigt valde vi att inte vända tillbaka och tända den. Redan när vi kom in till stranden efter c:a 20 minuters rodd insåg vi att det skulle bli svårt att hitta tillbaka i och med att det redan hade börjat skymma och båten låg långt ut i viken. Vi hoppade ner i vattnet för att gå sista biten in och plötsligt börjar botten röra på sig och hela viken börjar plaska. Livrädda hoppar vi upp i dingen igen men inser (felaktigt) att det var sköldpaddor som simmade i viken. Det visade sig senare att detta var stingrockor som låg och sov på botten och som vi skrämde när vi hoppade ur dingen. Detta var också typiskt för hela vår resa. Djur överallt och många av dem dessutom farliga. Krokodiler (såg ej men var konstant rädda för), hajar (såg bara små men konstant närvarande), stingrockor (var 10e meter på alla sandbottnar), livsfarliga maneter (säsongen började precis när vi var där), ormar (såg endast i vattnet när vi dök), mm. Fantastiskt spännande och fashinerande men ofta även skrämmande!

När väl grillningen var över rodde vi ut och förvånande nog utan större problem hittade vi tillbaka till Orkestern som vid det här laget stod på botten på grund av lågvattnet. Denna första dag och kväll är ganska talande för vilket respekt man ska ha för det äventyr Johannes och Caroline gett sig ut på. Konstanta utmaningar av naturen att förhålla sig till, många gånger under trötthet (även om vår trötthet förstås inte går att jämföra med den de utsatt sig för många gånger under resan).

Dagen efte fortsatte seglingen i Whitsunday som verkligen gjorde skäl för sitt rykte. Vi besökte en helt fantastisk resort i form av Hamilton Island som blev lite av en favorit, som en superlyxig men samtidigt trevligare version av Sandhamn.

Airlie beach som är backpackerorten på fastlandet i anslutning till ögruppen varifrån dykresor ut på Barriärrevet samt upp till det fantastiska vraket Yongala utgick och en hel del öl och god mat intogs. Här var också risken för saltvattenkrokodiler som störst och bada på stranden var uteslutet på grund av den risken. Faktum var att man sett en krokodil i marinan för första gången på fem år bara några dagar innan vi anlände vilket gjorde att promenaderna till och Från Orkestern på de låga flytbryggorna alltid var en adrenalinkick i sig själv.

En kort beskrivning av vår dykdag på Yongalavraket kan också vara på sin plats. Efter att ha kört de c:a 20 milen upp till dykcentret som vi skulle utgå ifrån möttes vi av en sann Australiensisk dykinstruktör. Han berättade om det fantastiska djurlivet på vraket som i sig är täckt av ett korallrev på den annars döda sandbotten i området. På vraket fanns möjlighet att se sköldpaddor, dödliga vattenormar, muränor och tjurhajar som alla är så kallade residents på vraket. Tyvärr fick vi inte se någon tjurhaj men övriga av de fantastiska djuren fick vi se och synen av det mäktiga vraket som dök upp på botten när man simmade ner längs nedstigningslinan var en imponerande syn och utöver de mer unika djuren vi såg fick vi också se fiskstimm med hundratals fiskar på mellan 5-10 kila styck. En mycket imponerande syn för Mårten som blott gjorde sitt tredje och fjärde dyk efter att ha tagit Open Water lincensen helgen innan avresa i Sverige.

Ytterligare en höjdpunkt denna dag var också i bilen påvägen tillbaka från dyken. Vi satt och hoppades att få se kängurus längs vägen men kände oss besvikna då vi inte sett en enda på vägen upp. Plötsligt sa Johannes när vi åkte längs några torra fält att ”Nu känns det som vi är i känguruland”. Med det sagt dröjde det inte många sekunder innan vi såg en studsande jättekänguru studsa fram vid sidan av vägen vi körde på. En fantastisk syn och efter att ha svängt av och utforskat naturen lite insåg vi att det finns hur många som helst. Totalt såg vi säkert mellan 15 och 20 kängurus och även om dessa förstås är vardag för Australiensarna så var det med ett mycket stort leende vi kom tillbaka till Orkestern på kvällen och intog de obligatoriska ölen och skröt över våra dyk och våra naturupplevelser. En riktig höjdardag!


Resten av dagarna framlöp med mycket glädje och fantastiska upplevelelser. White Haven beach var en av höjdpunkterna liksom ytterligare ett besök på Hamilton Island där även flyget skulle ta oss vidare, bort från orkestern och mot ett besök i Sydney innan vi skulle återvända till Sverige. Det var med blandade känslor vi lämnade Orkestern. Vi insåg att vi skulle sakna våra två segeläventyrare direkt när vi lämnade Orkestern liksom de vänliga människorna i Quensland och alla fantastiska naturupplevelser vi hade haft. Samtidigt måste vi erkänna att bara 2.5 veckor på Orkestern gjorde oss ganska trötta på trånga utrymmen, extrem värme, ont i tårna som man gång på gång slår i när man går runt barfota på båten och avsaknaden av att kunna hoppa in i en dusch och känna sig riktigt ren. Denna känsla gjorde att vår respekt för det fantastiska äventyr som Johannes och Caroline genomfört över Stilla havet växte ordentligt. Bilderna här på Shipoholic.com är förstås representativa för alla fantastiska äventyr de upplevt med Orkestern men återspeglar inte hur imponerad man ska vara för den driftighet och energi som drivit dem att genomföra deras äventyr. Nu har det gått några månader sen denna resa genomfördes och även om vi minns värmen och de sönderslagna tårna så är känslan när vi tänker tillbaka på Orkestern och vårt Australienäventyr fantastisk positiv. Vi vill därför tacka våra kära vänner på Orkestern för inbjudan, gästvänlighet och det fantastiska äventyr ni gav oss.

Hoppas vi ses snart! Mårten & Staffan

Share
12.02.14

Orkestern är såld!

Kontraktet är signerat och alla våra saker är nedpackade i våra nya backpacker-ryggsäckar. Vi har gått runt i båten med blandade känslor sedan i går, ena sekunden får jag en klump i halsen när jag vet att jag fäller ner salongsbordet för sista gången för att sekunden efter göra en ”high-five” till Johannes.

Orkestern har varit en fantastisk båt och vi har haft ett fantastiskt äventyr tillsammans. Idag börjar ett nytt!

Share
23.01.14

Whitsundays till Sydney

Sen vi kom till Australien har vi verkligen haft fullt upp! Vi har seglat i högt tempo söderut längs med Australiens östkust och nu har vi varit ”down under” i snart fyra månader. Vi har inte haft så mycket tid över till bloggande, så det här logginlägget har därför blivit en sammanfattning av vad vi har haft för oss hittills.

Mårten och Staffan var här på besök i två veckor precis när vi kom hit. Det var superkul att få besök hemifrån och det gick riktigt bra att bo fyra peroner på Orkestern, även om det var trångt. Det kände som att vi också fick semester från vår vardag när de var här eftersom vi låg i marinor, festade, badade i pool osv. Det enda som avslöjade oss som seglare var att vi inte solade så mycket. Det skulle kännas jättekonstigt att ligga och pressa när vi annars skyddar oss från sol så mycket det går.
Vi seglade runt i den vackra ögruppen Whitsundays, som påstås vara det bästa seglingsområdet i Australien. En av höjdpunkterna var stranden White Haven som är känd för sin kritvita och mjöl-fina sand, det är utan tvekan den finaste sanden vi sett! Vi fick en magisk morgon på stranden innan turistbåtarna kom och när de åkt iväg igen på eftermiddagen så var vi ensamma igen. Det är sådana tillfällen som man bara får om man seglar sin egen båt. Vi kommer verkligen sakna det när vi blir ”vanliga” turister sen.
Vi seglade till Arlie beach för att hyra en bil och åka upp till Ayr och dyka vid vraket Yongala., som har blivit rankat som världens bästa vrakdyk. SS Yongala är ett skepp som sjönk i en cyklon 1911 med 122 passagerare som alla dog. Med sina 107m är Yongala ett av de största, välbevarade vraken i världen. Vraket ligger på 26m djup och är täckt av koraller och ett enormt marint liv.

Vi fick se många spännande djur med Mårten och Staffan men inga vilda saltvatten-krokodiler. Vi hade seriösa planer på att leta upp ett floddelta, köpa lite kyckling och göra ett eget saltis-safari från Orkestern. Tyvärr så blev krokodil-projektet för stort att hinna med, så innan Staffan och Mårten lämnade oss i Hamilton marina så gick vi på zoo istället.
Från Whitsundays seglade vi upp till The Stepping stones, Stora Barriärrevet för att dyka. Det fanns faktiskt ankringsbojar där men det kändes konstigt att ligga ankrad mitt ute i havet. Tyvärr gick inte dyken bra alls. Under det första dyket tappade jag mina vikter och det andra dyket var det så stark ström att vi fick hålla oss i ett snöre från dingen, som i sin tur satt fast i båten. Det var så jobbigt att simma att vi knappt såg nått, det bästa på hela dyket var de stora fiskarna som simmade precis runt Orkestern.

Vi seglade tillbaka till Mackay och bunkrade upp med mat för ta oss ut till barriärrevet igen. Vi seglade först söderut mot Keppel bay Marina för att fylla på dyktankarna men där hade dykshoppen stängt. Vi fortsatte ner till Gladstone och där lyckades vi, efter lite ansträngning, få våra flaskor fyllda. I Australien har de annan standard för dykflaskor men det löste sig den här gången.

Jag ville inte segla ut till barriärrevet igen. Det kändes som att vi aldrig kom framåt och jag var trött på att segla långa sträckor. Hursomhelst så är jag väldigt glad för att vi tog oss till ön Lady Musgrave ändå. Runt ön gick ett rev med en passage som man kunde åka in i, precis som i Tuamotus, och det var extremt fina nyanser i vattnet. Det var bra snorkling inne i lagunen också, bland den bästa vi sett. Eftersom vi har blivit så bortskämda tyckte vi ändå inte att det var värt att dyka eftersom det inte var så djupt och man såg det mesta när man snorklade. Vi bestämde oss istället för att dyka vid ön Lady Elliot på väg ner till Brisbane. Vi var vid Lady Musgrave i fem dagar och vi träffade flera andra trevliga seglare som vi fikande och åt middag med. Vi blev tipsade att åka in till stranden i solnedgången för att få se havssköldpaddorna lägga ägg. Det var flera andra som hade sett det de senaste dagarna, antaglingen för att det var fullmåne och lätt för sköldpaddorna att se. Vår första sköldpadda såg vi direkt när vi kom i land och vi satte oss ner och väntade på att hon skulle börja lägga sina ägg. Det såg riktigt jobbigt ut när hon hasade sig upp för den sluttande stranden men tillslut kom hon upp och började gräva en grop. Sköldpaddor är uppenbarligen väldigt skickliga grävare, på en kvart hade hon grävt en grop som säkert Johannes skulle fått plats i. Efter att den stora gropen var klar spenderades lika mycket tid till att gräva en speciell grop för äggen. Under tiden vi väntade på att hon skulle gräva klart så tog vi en promenad. Vi såg att hela stranden var täkt av sköldpaddsspår och det var flera stycken på väg upp från vattet. Vi räknade oss till att det var ca 60 sköldpaddor som la ägg bara på den sidan av ön som vi satt på! Vi gick tillbaka till den fösta sköldpaddan och såg när hon la ägg. Det var väldigt speciellt att få se det på nära håll. Vi kunde till och med se när äggen föll ner i gropen. När hon hade lagt ca 80 ägg så fyllde hon igen gropen igen och jämnade till sanden. Medan vi stod där kom det en sköldpadda rakt mot oss. Vi visste inte om den såg oss först så vi stod kvar för att inte skrämma den, då gick den rakt in i Johannes! Det var så stark kraft i fentaget när sköldpaddan hasade sig upp, att Johannes fick ett sår på benet av fenan. Sköldpaddan verkade inte bry sig alls och hasade sig vidare och vi fick flytta på oss.
Vi kom iväg ganska sent från Lady Musgrave och kom inte fram till Lady Elliot förrän på eftermiddagen. Det finns ingen bra nattankring där så vi hade bara en chans på oss att dyka. Vi kastade på oss dyksakerna och hoppade i. Jag hade inte så höga förväntningar men det blev ett av våra bästa dyk! Det fanns många färggranna korallhuvuden, mantarockor, sköldpaddor och mycket fisk. Vi kom upp till en knallröd solnedgång och började göra oss i ordning för en nattsegling mot Fraser Island.

Vi stannade aldrig på Fraser Island. Vi hade strömmen med oss och vind i seglen så vi bestämde oss för att köra på så fort vi kunde genom kanalerna på insidan av ön. Vi nattankrade precis innan utloppet vid Tin can bay och morgonen efter seglade vi ut. Det finns många historier om båtar som har råkat illa ut och gått under i Tin can bay, även kallat ”The washing machine”, så vi var beredda på det värsta. Vi hade waypoints och kontakt med kustbevakningen hela vägen ut, som rekommenderat, men vi tyckte att det var lite överdrivet. Det finns många grunda delar där vågorna bröt, men har man bara koll på tidvattnet så går det bra.

Vi kände att det var onödigt att vi hade rapporterat vår position till kustbevakningen. De ville ha koll på vår position, veta vart vi skulle och att vi meddelande dem när vi kom fram. Det är ju inte riktigt vår grej att hålla på och rapportera, vi hade inte ens bestämt om vi skulle till Noosa, Mooloolaba eller segla direkt till Brisbane! När vi var 5Nm utanför Noosa hamnade vi mitt i ett åsk-oväder. Det hade precis blivit mörkt och det blixtrade överallt. Vi seglade wing-on-wing med fulla segel när ovädret kom. Först trodde vi att vi kunde segla oss igenom regnet men helt plötsligt blåste det upp rejält, storseglet slog över och det rostfria fästet till storfallet gick av, alla vagnar till seglet åkte ur masten och seglet flög i vattnet. Det var riktigt kaotiskt tills vi hade rafsat ihop seglet och fått kontroll igen. Det var för riskabelt att ta sig in till Noosa i ovädret men det gick snabbt att ta oss till Mooloolaba med bara genuan i den starka vinden.

Mooloolaba är en mysig liten stad med små fiskresturanger, caféer, en fin strand och mycket turister. Det finns ett stort villaområde med lyxhus som alla är omringade av vatten med små kanaler istället för gator. Det var perfekt att komma dit med båt för man kunde ankra precis vid stan med utsikt över de fina husen. I Mooloolaba passade vi på att byta storfallet och kolla riggen när seglet ändå var nere. Som tur var så var det ingenting mer som hade gått sönder i stormen så vi kunde ta det lugnt ett par dagar utan båtjobb.

Vi hade en fin segling ner till Brisbane och i skymningen seglade vi igenom Brisbane river. Vi skulle ganska långt upp i floden och när vi kom fram till Brisbanes centrum hade det blivit mörkt och staden bjöd på en spektakulär syn av upplysta skyskrapor, blinkande ljus och ljudet från restaurangerna längs vattnet.
Vi invigde stadslivet med att ta en barrunda och firade att vi äntligen hade tagit oss nedanför cyklonsäsongens utsatta område. Vår första utflykt gick till IKEA. Där bunkrade vi upp med lösgodis, pepparkakor och julmat. Första advent fick vi fler efterlängtade svenskar på besök. Josefin, Mona och Lasse kom och hälsade på och efter en adventsfika på Orkestern tog vi en promenad till Soutbank där vi drack vin och åt en jättegod middag. Southbank är ett väldigt trevligt område med flera mysiga barer och restauranger längst med floden. Det fanns dessutom ett stort badområde med en konstgjord lagun som var fullt med folk, en väldigt rolig och vanlig syn på offentliga platser i Australien. Det finns väldigt många bra parker, badplatser, cykelbanor och promenadstråk i städerna och i nästan varenda park finns gasolgrillar och fräscha offentliga toaletter som är gratis att använda. Det är helt enkelt roligt att vara utomhus i Australien!

När vi var på Lady Musgrave träffade vi Bruce och Anne som bor i Brisbane. De var väldigt gulliga och tog hand om oss ett par dagar. En dag mötte vi upp Bruce som visade oss runt i stan och tog oss till sitt stammis lunch-ställe. Dagen efter mötte vi upp honom och hans fru Anne och gick på en utställning på Museum of modern art och åt lunch.
I Brisbane låg vi ankrade precis vid den botaniska trädgården som ligger precis utanför centrum. På ankringen låg även den svenska båten SY/Warskavi som vi seglat med i Stilla Havet. Vi träffade också svensken Andreas som var där med sin katamaran Happy. Tillsammans med Andreas och Tobbe på Warskavi hade vi ett par partykvällar i floden med några trevliga norrmän på SY/Nighthawk och Francois, en långseglande konstnär som försörjde sig på att segla båtar från Frankrike och sälja dem i Australien.

Det är många som gör som Francios och kombinerar sitt seglingsintresse med båtförsäljning eftersom båtmarknaden här är relativt bra. Eftersom vi ska sälja båten i Sydney så passade vi på att värdera Orkestern innan vi åkte därifrån. Vi lämnade också in både genuan och storseglet på reparation hos en segelmakare. Det har gått ganska bra att sy för hand, vilket vi har gjort genom hela Stilla Havet, men det är riktigt jobbigt och det var lika bra att få det ordentligt gjort innan vi ska sälja Orkestern. Det kändes lite tråkigt att lämna storstaden men vi såg fram emot Surfers Paradise och Sunshine coast.

På väg mot Surfers började jag få ont i magen och när vi kom fram hade jag feber och mådde rätt dåligt. På sjukvårdsupplysningen sa de att jag kanske hade blindtarmsinflammation så vi var tvungna att åka till Gold Coast University Hospital. Jag fick göra ultraljud, rönken och flera olika undersökningar men eftersom de inte var säkra på vad det var så fick jag sova kvar på sjukhuset. Sjukhusnatten var den lyxigaste natten på hela resan; mjuk säng, roomservice, AC, Tv och tidningar – NICE! Förutom att upplevelsen var väldigt trevlig så var den också gratis tack vare att Sverige och Australien har ett medicare-avtal om fri akutsjukvård. När jag vaknade på morgonen så mådde jag bättre och fick åka hem igen efter ett par tester. Vi hade såklart sett fram emot lite surfing, men eftersom vi fick mer tid på sjukhuset än på stranden så blev det inte mer än en förmiddags-surf för Johannes innan vi seglade vidare mot Coffs Harbour.I Coffs Harbor köpte vi nya blad till vår vindgenerator. Egentligen klarar vi oss bra med bara solcellerna här i Australien men eftersom vi har en så bra, och tyst vindgenerator (Super wind 350) så kan den lika gärna fungera. För tre nya blad fick vi betala $320 och segellagningen i Brisbane kostade oss $255. Det var två tråkiga utgifter på kort tid, men båten har hållit ihop bra under tiden vi har seglat över Still Havet, så vi kommit billigt undan med tanke på det. Vi fick ett brev med värderingen som vi gjort i Brisbane. Man måste värdera och importera båten innan man säljer den i Australien men vi väntar med importen tills vi har ägt båten i ett år, annars måste man betala högre skatt för att båten inte räknas som boende.

Det finns en fin utkiksplats precis vid Coffs Harbour Marina. Vi hade en mysig picknick där, med färsk fisk och räkor, som vi åt i solnedgången. Det var skönt att kunna slappna av efter all segling som vi gjort ned för östkusten. När vi först kom till Australien, till Mackay, så såg det inte alls ut som jag hade förställt mig. Där var det ganska tråkig utsikt med branta, torra kullar som stupade ner i mörkt vatten. De fina gröna landskapet och de långa vita stränderna i Coffs Harbour motsvarar mer min föreställning av Australien. Efter två nätter i Coffs påbörjade vi vår sista långa passage, någonsin, med Orkestern.
När vi la loss från bryggan gjorde vi allting på rutin och jag tänkte på hur snabbt och enkelt allt gjordes nu, jämfört med när vi lämnade Panama för snart ett år sedan. Att lära mig att segla har ju varit en del av hela utmaningen och jag känner att lite av magin är borta nu när jag faktiskt kan det. Vi får inte samma ”wow-känsla” när vi lyckas trimma seglen perfekt, när vi lyckas ta oss igenom ett oväder eller när vi har klarat av en krånglig tilläggning. Eftersom kickarna är svårare att hitta nu så känns det som att Sydney blir den perfekta slutdestinationen för oss.
Vi fick en superbra start på seglingen med både valar, delfiner och haj runt båten precis när vi lämnade Coffs. Ett par timmar senare fick vi stark medström i kombination med stark vind rakt bakifrån som gav oss en skjuts framåt i 8-10 knop hela natten, vilket också gjorde att vi slog vårt tidigare rekord på 166Nm på ett dygn. Sjön var ganska lugn till en början men tilltog när det hade blåst ett tag. Seglingen var trots vågorna ganska behaglig fram till några timmar från Sydney. Vi såg flera åskoväder bildas i horisonten och det började blixtra på flera ställen runt omkring oss. Blixtarna kom hela tiden närmare och närmare och helt plötsligt kände vi hur luften blev mycket varmare, obehagligt varm, trots att det var sent på kvällen. Vi kände också en elektrisk doft och strax därefter kom en enormt kraftfull vind. Vi rullade in genuan så fort vi kunde samtidigt som båten krängde mycket kraftigt. Vinden vände hela tiden och växlade med bara minuters mellanrum från att blåsta starkare till att sedan avta och sekunder senare blåsa starkt från ett annat håll. Vi hade ingen chans att gå upp på däck och ta in storseglet och fick därför försöka styra så gott vi kunde. Vid flera tillfällen tappade vi helt kontrollen över båten och spirbommen, som fortfarande satt uppe, skar flera decimeter ner i vattnet när båten krängde. Hela tiden slog det ner blixtar precis vid båten och håret på armarna reste sig av spänningen i luften och det kändes som att huvudet skulle sprängas. Efter förmodligen den jobbigaste timmen vi haft på havet började vinden bli stabilare och avtog något och vi kunde åter ta kurs mot Sydney Harbour som vi såg lyste upp den mörka himlen en bit bort i horisonten. När vi ankrade vid midnatt kunde vi konstatera att seglingen till vår slutdestination bjöd på både det snabbaste dygnet och det värsta vädret på hela Stilla havet.

Morgonen efter ringde vi till Ninita och Hydroquest för att berätta att vi var framme i Sydney Harbour. De brukar kalla oss ”The night-riders” eftersom vi alltid kommer fram när det har hunnit bli mörkt och vi har väl gjort oss välförtjänta av namnet.. Kanske blir ett bra namn på nästa båt? ;)

Share
10.01.14

jul och nyår

Vi firade jul fyra dagar i sträck med Ninita och Hydroquest i Cammaray Marina, en pytteliten men relativt billig marina som ligger ganska avsides i Sydney Harbour. Den 23:e hade vi uppesittarkväll med glögg och julgodis framför Captain Ron. Tack vare det kalla vädret, lite julmusik och en julpyntad båt, fick vi in rätt känsla på julaftonsmorgon medan Johannes griljerade skinka och jag kokade risgrynsgröt. Tillsammans med Ninita dukade vi upp ett riktigt fint julbord på bryggan med massor av god mat.  Det var roligt att äta julmaten med Sarah och Will som tyckte om det mesta (förutom sillen och snapsen). Vi gjorde en paus i ätandet med en omgång av julklappsleken och plockepin sen avslutades kvällen med mer mat och ett par rom-julmust.

Juldagen firades på kanadensiskt vis när Hydroquest bjöd på kalkon-middag. Som fördrink fick vi mimosor och alla fick en varsin smällkaramell med en hatt som man skulle ha på sig under kvällen. Kalkonen serverades med fyllning, sky, bröd-sås, sötpotatis och brysselkål. Det var riktigt gott och vi fick en riktig matkoma som bidrog till att alla lyckades somna framför filmen vi skulle se.
På Boxing Day, den 26:e så såg vi den 69:e starten av den stora seglingstävlingen Sydney to Hobart race med våra nya vänner Maxine och Dan. Vi hade fantastisk utsikt från Middle Head ut över de 94 tävlande båtarna och de tusentals båtarna som var där som åskådare. Att se starten av Sydney to Hobart race är en stor tradition och det var ett vimmel av glada människor, hundar, kameror och champagneglas i det fina vädret. Efter starten blev vi bjudna hem till Dan och Maxine på typisk australiensk jullunch med fisk och skaldjur.
Att segla förbi Operahuset och under Harbour Bridge var ett ögonblick som vi väntat på länge. Att se Sydneys mest kända byggnadsverk i sig var fantastiskt men ännu bättre var symboliken över att ha nått resans mål -på riktigt! Tillsammans med Ninita seglade vi in till Black Wattle bay där vi ankrade utanför Sydney fish markets.
Som om 2013 inte var bra nog så kom Alex hit den 28:e för att semestra med oss i två veckor! Eftersom han har bott här två gånger tidigare så fick han guida oss runt i stan. Det är ganska lätt att hitta i Sydney vilket gör att man snabbt känner sig hemma. Det finns många bra kaféer och restauranger här och det går att hitta väldigt bra mat i centrum som inte nödvändigtvis behöver vara dyr. Det finns stora foodcourts i galleriorna som är riktigt bra och som ligger lägligt om man vill utforska stan. Det bästa middagstipset får bli Zushi, en japansk restaurang som ligger i Surry Hills.  Där bjöd Alex oss på en fantastisk middag som slutade med att vi hade delat på sex varmrätter på tre personer.
Vi fick mer svensk förstärkning till nyårsfirandet när Hanna kom ner från Noosa och flyttade in på Orkestern. Det var jättemysigt att vara fyra personer på båten igen och  både Alex och Hanna anpassade sig snabbt till det enkla båtlivet. och de klarade både av att bekämpa sjösjuka och att ducsha från en PET-flaska!
Dagen innan Nyårsafton seglade vi från Black Wattle bay till Atoll Bay där det redan var hundratals båtar ankrade, däribland Ninita, Hydroquest, Lady Lostris, Dan och Maxine mfl. av våra vänner. Tobias från Warskavi hade också kommit till Sydney så det blev en fantastisk reunion på kvällen när vi kom fram.  Det var lite rulligt när vi vaknade på Nyårsafton så vi tog oss in till land för att få mark under fötterna. Efter lunch åkte vi tillbaka till båten och drog igång det bästa dinge-partyt (”raft-up party”) 2013 skådat! Vi flöt runt på ankringen och ropade till de andra båtarna att knyta ihop sig med oss. Som mest var vi 20-25 dinghys som satt ihop och festade. Till och med Polisen kom och var med i någon minut. Vi lagade nyårs-bouillabaisse på Lady Lostris med färsk fisk och räkor från Sydney Fishmarkets sen fortsatte festen där. Från Atoll Bay hade vi utsikt över både operahuset, fyrverkerierna på Sydney Harbour bridgde och resten av fyrverkerierna runt omkring i hamnen. Det var en mäktigt upplevelse och ett väldigt bra nyår.
På nyårsdagen seglade vi tillbaka till Black Wattle Bay. Nästan varje morgon åkte vi in till Sydney Fish markets och köpte färskt bröd. Lagom till frukost kom Kid över och berättade rövarhistorier och drack kaffe. Hanna åkte igen den 4 januari och det blev tomt när hon hade åkt, vi hade blivit som en liten familj på Orkan. Som tur var skulle Alex vara kvar en vecka till och vi hann med många mysiga utflykter runt stan. Det finns en fin promenad mellan Cuji och Bondi beach som vi gick. Det tar ungefär 30-40 min att åka dit med buss från stan men det är absolut värt det. Om inte annat så bara för att åka direkt till Bondi och hänga på stranden och kolla på folk. Det var jobbigt när Alex skulle åka hem, dels för att det kändes så långt tills vi skulle ses igen men också för att det betydde att det var dags för oss att ta tag i försäljningen Orkestern.
Johannes och jag seglade till Manly beach för att komma ifrån stan ett tag, för att jobba på båten och för att umgås med Ninita och Lady Lostris. Bara ett par dagar senare hade Nina och Ola sålt Ninita och de flyttade in på Orkestern- och så var vi fyra igen! :) Johannes och jag behövde åka tillbaka in till stan för att göra lite annat jobb på båten. och på väg från Manly beach vinkade vi av Kid och Lady Lostris för sista gången.
I tre dagar jobbade vi med att slipa och lacka durken, det var hårt jobb men resultatet blev väldigt bra och båten fick sig ett riktigt lyft! Bara några dagar innan Ninita skulle åka iväg och backpacka skulle även Hydroquest lämna landet för att flyga hem till Kanada. Vi hade en kväll tillsammans i Bondi innan vi var tvungna att säga hejdå till Sarah och Will.  Det var som att sticka hål i bubblan som vi levt i tillsammans under det senaste året, ”hem” har känts så overkligt och långt borta och nu skulle de dit. Det är nästan lika nervöst att tänka på att åka hem nu, som det var att tänka på den här resan innan vi åkte.
Det var lite roligt att Ninitas sista rom-flaska tog slut kvällen innan de flög till Bali. Så många minnen vi har tillsammans med Nina och Ola över en rom och cola och nu fick vi ett till. Det var jättesorgligt att vinka av dem på Victoria station dagen efter, men eftersom vi har hållit ihop över världens största hav kan vi nog få till tågresan Stockholm-Göteborg också! När vi hade torkat tårarna och deras backpacker-ryggor var utom synhåll, kände vi att inspirationen började flöda och vi spenderade resten av eftermiddagen med att gå runt i friluftslivs-affärer, prova ryggsäckar och planera livet som landkrabbor.

Share

05.12.13

25 dygn på havet, FILM

Det har tagit väldigt lång tid, men nu kommer vår nästa film, denna gång i HD. Den handlar om vår längsta passage som var mellan Galapagos och Marquessas i Franska polynesien. Om ni tycker att den är långtråkig ska ni veta att det är 604 timmar och 32 minuter av seglingen som inte är med i filmen…

Share
10.11.13

Att korsa världens största hav

Nu äntligen är vi framme i Australien! Egentligen har vi ju varit här ett tag men vi har haft fullt upp sen vi kom hit. Första dagen gick åt till att klarera in i landet och få båten undersökt av tull och karantän. Vi hade hört många skräckhistorier om den australienska tullen och även fast vi var väl förberedda så var vi lite oroliga för att vi skulle bli av med våra souvenirer, snäckor eller romflaskor. Hela proceduren gick bra och alla var väldigt trevliga. Det enda som vi behövde slänga var två påsar med popcorn (absolut livsfarligt för Australien tydligen..) och en stackars lök.

När allt var klart så avslöjade kvinnan från tullen att hon var svenska, vilket förklarar hennes stora intresse för vår loggbok. Det var tur att Johannes och jag inte hade sagt någonting dumt till varandra och att vi för första gången var helt ärliga angående medicinskåpet och vårt spritförråd!
Dagen efter gick åt till att storshoppa för att fylla alla tomma skåp med ny mat och ge Orkestern lite ny och snygg inredning. På eftermiddagen fick vi besök från Sverige och sedan dess har vi haft fullt upp med att segla runt i Whitsundays, dyka, umgås med våra besökare.
Vår sista segling från Chesterfields reef gick till Mackay som ligger mellan Cairns och Brisbane. Seglingen tog fem dagar och var gaska odramatisk och hyfsat snabb. Det enda spännande var när vi, för första gången på hela Stilla havet, hade kollisionskurs med ett stort fartyg. Vi såg skeppet långt bakom oss och det var på väg i full fart rakt mot oss. När vi först såg det var det långt borta, men ganska snabbt kom det närmare och närmare. När skeppet, som var ett stort fraktfartyg var så nära att vi tydligt kunde se vattnet stänka upp mot fören började vi fundera på att ropa upp dem på radion för att försäkra oss om att de såg oss. Precis när vi tänkte agera gjorde de en tydlig gir för att unvika oss och all dramatik var borta. Hade detta varit på natten hade förmodligen upplevelsen varit betydligt obehagligare.  Om man tänker på hur många båtar som befinner sig i Stilla havet och att vi, under alla våra passager, bara har sett en handfull skepp, så förstår man hur enormt stort detta hav är!
Det känns riktigt stort och overkligt att vi seglat hela vägen från Panama till Australien. Totalt har vi seglat 9000 sjömil vilket är mer än 40% av jordens omkrets. Det har tagit oss 10 månader och en tredjedel av den tiden har vi varit ute och seglat. Vi har spenderat väldigt mycket längre tid i Stilla havet än vi först hade planerat, men å andra sidan visste vi inte så mycket när vi satt hemma i lägenheten och spekulerade över en världskarta. Innan vi åkte räknade vi på hur lång tid allt skulle ta men vi hade ingen aning om hur livet på en båt var. Vi hade tex inte räknat med att vi skulle vara väldigt trötta efter en översegling, vi visste heller inte att man alltid måste städa och förbereda båten en par dagar före och efter en lång översegling. Något annat vi inte hade en aning om var att det ofta tar en heldag att klarera in, och ännu en heldag att klarera ut, i varje nytt land man kommer till. Det är också väldigt svårt att föreställa sig hur tidskrävande det kan vara att bunkra upp med mat och vatten. På vissa platser har vi fyllt på vattentanken med våra dunkar, vilket betyder flera tunga vändor mellan båten och närmaste vattenkran.
När vi var halvvägs i Franska Polynesien tog vi beslutet att medvetet ge oss ut i mycket dåligt väder för att kunna hålla oss till vår tidplan. Det var ett riskfyllt beslut och vi insåg i samband med det att det inte var värt att stressa igenom Stilla havet, som man kanske bara besöker än gång i livet. Vi började då dra ner lite på tempot för att kunna uppleva mer och dessutom hålla ihop med våra kompisar på Ninita och Hydroquest och alla andra seglare som hade en lugnare och mer avslappnad tidplan genom Stilla havet.
Vår originalplan plan skulle absolut vara möjlig att genomföra men då hade vi fått hoppa över flera av våra stopp och bara vara i land några få dagar varje gång, vilket hade varit väldigt tröttsamt. Detta gör att vi tyvärr inte kommer kunna segla jorden runt på det 1,5 år som vi hade planerat. Eftersom vi nu varken har möjlighet, pengar eller lust att vara ute så länge som vi skulle behöva för att genomföra en jordenruntsegling så har vi bestämt oss för att sälja Orkestern här i Australien. Men innan vi gör det tänker vi vara här och uppleva östkusten i några månader och segla ca 1000 Nm ner till Sydney från Mackay där vi är nu. Exakt hur planerna kommer se ut nu och hur och när vi tar oss hem har vi än så länge bara idéer om, kanske kommer vi hem sjövägen i alla fall….
Så här i efterhand är vi mycket nöjda över vårt beslut att fokusera på Stilla Havet istället för att skynda oss jorden runt med tanke på alla dom upplevelser vi fått. Men absolut, det är lite tråkigt att vi inte kommer varvet runt och blir världsomseglare, men de drömmarna får vi behålla till framtiden.
Seglings-statistik från Orkestern!

Dygn att korsa Stilla havet: 249
Nätter till havs: 73
Motorgång i timmar: Uppskattningsvis 250
Medelhastighet i knop: 5,2
Längsta dygnsdistans i Nm: 166,4
Kortaste dygnsdistans Nm: 83
Besökta länder: 9
Besökta platser: 45
Besökta öar: 39
Besökta atoller: 5
Nätter utanför Orkestern: 7
Antal marinor vi legat i: 2
Antal övriga bryggplatser: 2
Antal ankringsbojar: 5
Antal gånger Orkestern legat på land: 1
Fångade fiskar: 22
Fångade fisksorter: 7
Fångad fisk i kg: ca 100
Antal dyk: 9  (+2 ofrivilliga dyk för att lossa ett ankare och plocka upp ett par solglasögon)
Antal förlorade dagar: 1 (den 27/7 när vi seglade över datumzonen)

Share
16.10.13

Chesterfields Reef

Vi hade en mindre bekväm segling från Vanuatu till Chesterfield reef. Först hade vi en dag med lite vind och utan vågor, vilket var helt perfekt men sen dog vinden helt och vi fick motra i två dygn! När vinden äntligen kom så var den väldigt stark och vi fick ett och ett halvt dygn där vi susade fram i ca 7knop. Vi hade siktat på att göra överfarten på fem dygn och när vi fick stark vind så fanns fortfarande chansen att vi skulle hinna fram som det var tänkt. Vi var väldigt uttråkade och trötta på att segla så vi gick så fort vi kunde, även om det inte är det skönaste sättet att segla. Den femte natten dog vinden igen och vi fick ligga och guppa en hel extra natt eftersom vi inte hann fram innan solen gick ner.
Vi kunde som tur var underhålla oss ganska bra med fiske den här gången. Vi hade två linor ute och fick fem napp, varav fyra på vårt favorit-drag. Oftast får vi mahi-mahi när vi fiskar. Det är en jättegod fisk men vi har alltid tyckt att det skulle vara kul att få nått annat och den här gången fick vi flera fiskar som vi aldrig fått förut. Vi åt däremot ingen av dem, Vi fick två mahi-mahis och slängde tillbaka den ena, men den andra hade parasiter. Sen fick vi en Bonito och den gillar vi inte. Sista dagen fick vi en Baracuda, en job-fish och en oidentifierad fisk och vi valde att inte äta dem eftersom de alla är rev-fiskar och det finns cigituerra vid Chesterfields reef. När vi seglade in i passet till CR så fick vi en fisk som simmade iväg med vårt drag precis när vi skulle ta in den.

Chesterfields reef är ett paradis! Inte riktigt för oss kanske, men för en fågelskådare kan jag inte tänka mig någonting häftigare. Vi hade sett framför oss en öde ö men vi blev lite besvikna när det första vi möttes av var en tydlig lukt av fågelbajs. Stranden var överfylld av fåglar, vi har aldrig sett så många på ett och samma ställe förut!
Fåglarna är i princip helt orädda här och vi har blivit fågelskådade på väldigt nära håll, så nära att vi fick ta med dinge-årorna på strandpromenaderna ibland. Om om man bortser från dem så är Chesterfields reef en obebodd atoll, den första och enda vi har varit på i Stilla Havet faktiskt!

Det är riktigt vackert här med fantastiska ständer och det är riktigt häftigt att vara på en plats där det inte finns några spår av mänskligheten förutom en skylt och en ilandfluten sko på en av öarna.
Vi gjorde vårt bästa för att förbereda oss för Australienska tullen genom att storstäda, koka och rengöra våra snäckor, spraya korgar och träsouvenirer med insektsmedel och göra slut på den sista maten på båten. Tillsammans med Ninita fick vi ett par mysiga urbunkrings-middagar och bartömmar-kvällar tillsammans. Nu lämnar vi Chesterfield och påbörjar vår segling mot Australien. Härifrån är det 560Nm till Mackay, dit vi ska och det kommer ta oss 4-5 dygn. Vi hoppas att det inte tar längre tid än beräknat eftersom vi kommer få besök när vi kommer fram. Det ska bli väldigt roligt att träffa vänner hemifrån när vi har varit borta så länge. Det känns däremot lite sorgligt att åka härifrån eftersom det betyder att vårt äventyr i Stilla havet snart är slut, men vi ser fram emot att komma fram till Australien.

Share

Previous Posts